Här kommer en bonuspost, en försenad rapport från vår tid i Las Palmas!

Vi hade väntat på ett vindvrid för att ta oss från Teneriffa till Las Palmas. Tyvärr blev vindvridet mer vindstilla, så vi tvingades sätta igång motorn efter att envist ha försökt segla i flera timmar. I det stilla vattnet kom några grindvalar med sina ungar och hälsade på. Jag tog tillfället i akt att baka en kaka, man vet aldrig när det blir tillfälle igen! Vi kom sent in i Las Palmas och fick ankra utanför hamnen. Hela nästa dag gick åt till att ta sig in i hamnen, det var lite komplicerat i det kaos som skapades efter att ARC-båtarna hade lämnat och många ville in i hamnen igen. Niklas rodde in med gummijollen och köade och rekade hela dagen, och klockan 17 var vi välkomna till vår bryggplats. Han fick låna en utombordare av Ollie och var lycklig för att få köra den i full fart!

Pappa med vänner passade på att besöka oss i Las Palmas. Dagarna varvades med arbete på båten, bad och goda middagar vid Playa de Las Canteras, den långa stranden i stan. Tack pappa för att du tog med en utombordare i bagaget!! Och tack Timo, Per och Gösta för all hjälp med båtfix!

 

En dag lånade vi pappa och fick en fin utflykt på ön. Här ovan är högsta punkten på Gran Canaria.

 

 

En dag åkte vi in till gamla stan och lyckades pricka in både marknad och folkdans på torget!

 

Vi besökte Casa de Colon, ett museum om Columbus och hans färder. Det var ett härligt hus med en vacker innergård, där två papegojor bodde!

 

Sedan kom min kusin Kibbe ned till Las Palmas. Tanken var att han skulle bli vår tredje besättningsmedlem över Atlanten. Han visste att vi planerade att avbryta seglingen, men tog ändå chansen att komma hit för att se om han kunde lifta med någon annan båt. Via Kibbes kontakt fick vi besöka Marina Läroverkets skolfartyg Älva. Jag blev grymt imponerad av kocken Frida och vad hon hade åstadkommit under sina år på fartyget.

 

Efter två dagar hade Kibbe hittat en båt som han skulle följa med till Gambia! Dagarna fortfor med att vi förberedde oss för att lämna båten och Kibbe förberedde sig för sin första långsegling! Vi lärde känna många svenska långseglare som valt att stanna kvar längre tid i Las Palmas. Vi fick härligt sällskap på Sailors Bar, fina fikastunder och firade Lucia med Svenska kyrkan.

Här är Canteras i solnedgången, och Teide på Teneriffa syns ovan molnen till höger i bild.

I den långa beslutsprocessen om vad vi skulle göra kom jag av mig med bloggen. Beslutet att avbryta långseglingen växte fram gradvis, och jag ville att vi skulle landa ordentligt i beslutet innan jag skrev om det.

Efter det att vi kommit fram till att vi inte ville fortsätta att segla över Atlanten, jämförde vi de alternativ som fanns. Det som var närmast till hands var att spendera vintern på Kanarieöarna eller i Sverige och sedan segla hem båten på våren. Ett alternativ var att ha båten i Las Palmas som en “sommarstuga”, det är billigt att ha båten här och skönt klimat året runt. Det sista alternativet var att sälja båten på plats och återgå till våra liv hemma i Sverige igen. Att sälja en båt i Las Palmas är inte helt lätt, men det kändes ändå som det bästa alternativet för oss.

Rädslan jag hade upplevt på våra senaste färder gjorde att jag ifrågasatte varför vi långseglade. Jag hade säkert kunnat lära mig att hantera min rädsla om allt annat hade känts toppen. Men det gjorde det inte. Seglingen dittills hade inte varit så rolig som jag hade önskat, och det jobbiga hade varit mycket jobbigare än jag förväntat mig. Här är några tankar om varför det inte blev så kul:

Vi var väldigt optimistiska i våra förbereder innan avfärd; vi hann inte fixa allt som vi hade velat, och vi hade inte hunnit lära känna båten ordentligt. En optimistisk tidsplanering gjorde oss stressade att komma vidare och tog en stor del av glädjen i att njuta av stunden och upptäcka nya platser. Stressen ledde också till att vi inte hann och orkade ta hand om båten som vi önskade, och oron över saker som behövde göras gnagde i oss. Livet med den enkla standarden ombord var obekväm, och jag tålde det sämre än jag väntat mig. Vi var inte förberedda på kylan och fukten som väntade oss på vägen söderut, och jag frös. Jag blev mer sjösjuk än jag har varit tidigare, vilket ibland gjorde färden plågsam på ett sätt jag aldrig upplevt förut. Att bara vara två ombord var tufft; vid dygnsseglingar var det svårt att få tillräckligt med sömn och vi kände oss aldrig riktigt utvilade, vid sämre väder stördes sömnen ännu mer och detta gjorde oss väldigt sårbara.

Vi började båda längta hem till Sverige och livet vi hade lämnat.

Hade vi kunnat åtgärda några av problemen och fått en bättre upplevelse. Ja, säkert en del. Men energin och motivationen hade nu tagit slut för min del. Långseglarlivet hade även börjat tära på vår relation, och jag såg ingen mening med att vi skulle pressa oss över Atlanten och vidare.

Nu är vi hemma igen! Vi är glada över vårt beslut och tacksamma över lyxen att kunna avbryta och återgå till vår vardag igen.

Gott nytt år!

På Teneriffa fick vi tid till vila och eftertanke. Fram till nu har allt har gått i ett. Vår tidsplan i början av färden var lite optimistisk och kylan skyndade på oss på slutet.

Min rädsla jag kände vid hård medvind och hög sjö gjorde att jag ställde frågan om vi verkligen skulle fortsätta över Atlanten. Det är lätt att bara jaga vidare enligt planen utan att känna efter.

På väg från Portugals fastland mot Madeira är det troliga att vi råkade ut för ett fenomen med extra stark vind utanför Gibraltar sund, något som våra vänner i andra båtar inte märkte av alls på deras mer västliga kurs. På väg från Madeira mot Kanarieöarna var det sannolikt extra besvärliga vågförhållanden. Det var flera andra långseglare som hade upplevt det som ovanligt jobbig sjögång. En av dem hade samma tankar som jag – Tänk om hela Atlanten blir så här! Vi hade otur med vind och vågor, men nu var frågan var ställd.

Färden över till Karibien är troligtvis lugn och fin, men vägen tillbaka över Atlanten är känd för att vara tuffare. Det är överfarter som tar två tre veckor med bara hav och dyningar, och de måste man känna sig redo för.

Vi har bollat idéer och tankar mellan oss, funderat fram och tillbaka, vänt på alla stenar. Det är inte ett lätt beslut. Till slut kom vi fram till att ingen av oss längtar efter att korsa Atlanten under de förutsättningar vi har just nu, och det finns flera skäl till det. Det är med dubbla känslor, men det är det rätt beslut för oss.

Den 19 november var det dags för båtarna som deltar i Cornells Atlantic & Caribbean Odyssey att börja sin Atlantenöverfart. De siktar på Barbados i Karibien. Vi vinkade av dem och det kändes lite sorgligt att vi inte kommer efter.

Vi försökte först sikta på Lanzarote, men vinden tog oss till Santa Cruz på Teneriffa. Vi ville inte gå direkt till Las Palmas för där var det fullt med båtar inför ARC-starten den 20 november. ARC (Atlantic Rally for Cruisers) är en eskadersegling från Gran Canaria till Saint Lucia i Karibien. Det är över 200 båtar som deltar.

Här i hamnen fann vi det svenska örlogsfartyget Falken! Vi fick komma ombord och fick en ordentlig genomgång av hela fartyget. Det var härligt att se hur välskött och fin hon var. Hon väntar på de blivande sjöofficerarna som ska ta sig till Senegal och tillbaka med astronavigering. De ska alltså få sin position endast med hjälp av höjden från horisonten till solen eller stjärnorna.

Här har vi fått tid till att ta det lugnt, vilket vi verkligen behövde!

Vi hann också upptäcka ön! Här demonstrerar Niklas hur man plockar kaktusfrukter.

Vi var upp och körde bland molnen. Även Teneriffa bjuder på spektakulära vyer.

 

 

 

Vi badade i klippbad i solnedgången.

 

Vi körde runt i månlandskapet nedanför Teide. Med sina 3718 meter är det Spaniens högsta berg och världens tredje största vulkan! Linbanan upp var stängd för det hade varit storm på toppen och nu var det is och -4 grader där. Lite is och snö borde väl linbanan kunna hantera, men kanske inte turisterna 🙂 Från 24 grader vid kusten till 10 grader och blåst uppe i bergen. Vi fick klä på oss allt vi hade med, och saknade mössa och vantar. Vi promenerade en liten bit mot toppen på ca 2500 meters höjd. Jag vet inte om det var syrebristen på denna höjd eller om min kondition avsevärt försämrats efter några månader på långfärd, men jobbigt var det!

 

 

Sista dagen med bilen bestämde vi oss för att hänga på playan. Vi avslutade dagen på Playa de Benijo, den finaste naturliga stranden på ön enligt biluthyraren. Stranden var svart av vulkansand med lite ljusa glittrande inslag. Vågorna rullade in och vattnet yrde av bubblor.

 

 

Den 20 november vinkade vi av Falken, som nu var redo för sin färd till Senegal och tillbaka. God tur!

 

 

Det var dags för avfärd mot Kanarieöarna. Vi visste att det skulle blåsa nordostligt 10 m/s, en god vind akterifrån, som de flesta är glada över. Men jag var nervös. Jag hade vår tuffa natt nära i minnet, och var orolig att detta skulle bli en liknande färd. Vi fick upp stormstoren som skulle göra färden lugnare och ge oss större möjligheter att styra mer med vinden utan att fresta på vindrodret för mycket.

När vi kom ut så långt att vi inte längre var skyddade från ön, reste sig vågorna och färden blev mer och mer obekväm. Stormseglet gjorde färden tryggare och lugnare, men rullningarna kändes värre. Natten föll och vinden ökade ytterligare. Vågorna skvätte återigen in i sittbrunnen och vi gjorde vårt bästa för att hitta den bästa kursen i vågorna. Långa perioder som kändes stabila avbröts plötsligt av en våg som kastade sig in i sittbrunnen. Nu sitter jag här igen i mörkret och är rädd, det sista jag önskade mig.

Vi bytte av varandra med bara två timmars intervall. Jag försökte sova, men det var omöjligt med ljuden av vågor som slog mot skrovet, glasflaskor som klirrade, delar av bordet som stod och slog, och porslinet som verkade vilja hoppa ut ur skåpet.

Så fortfor två dygn. Det kändes som att åka i en tombola. Alla uppgifter ombord blev svåra. Klä på sig, komma ned i sängen, laga mat, och även om man hade lyckats laga till nåt, så var ingen av oss särskilt sugna på att äta. Vi fick truga i oss något enkelt för att hålla oss igång. Trött och grinig och smått illamående i två dygn, detta är bara för obekvämt, det är plågsamt. Tänk om hela Atlanten blir så här… Åka tombola i två tre veckor… Jag vet inte om jag är beredd att ta den risken!

Min dröm om långsegling var nog till viss del förskönad. Min bild av mig själv när jag bakar sockerkaka på väg över Atlanten känns väldigt avlägsen just nu. Livet ombord är mycket mer kämpigt och obekvämt än vad jag hade kunnat föreställa mig. Och allt ansvar. Att oroa sig över väder och vind. Att oroa sig över båten. Att jaga fukt och mögel hela tiden. Att alltid behöva flytta flera saker för att komma åt en annan. Att något alltid går sönder. Det krävs en viss energi och entusiasm för att orka driva skutan vidare hela tiden. Om jag dessutom inte kan känna mig trygg, är det värt det?

 

 

Madeira är verkligen en pärla. Vi rundade den häftiga udden i öster och gick in i Quinta do Lorde marina. En nybyggd stad där det inte ännu var så många hemma, lite som en kuliss, en spökstad. Men jag var nöjd med de fina faciliteterna.

När vi kom i hamn upptäckte Niklas att det läckte diesel vid en av spridarna på motorn. Detta blev ett bekymmer. Måste vi stanna här och fixa det, eller kan vi ta oss till Kanarieöarna och fixa det där? Madeira är en ganska dyr ö, så vi ville inte fastna här för länge. Vi slets mellan motortrubbel och att vi ville hinna upptäcka ön innan det var dags att åka med nordostvinden mot Kanarieöarna. Det lovades ganska mycket vind, och det såg lite lugnare ut de första dagarna, så vi hade bara ett par dagar på oss innan vi borde segla vidare. Niklas ringde ett par vänner som kom med goda tips och sedan lyckades han skruva åt spridaren så att läckaget i alla fall minskades.

Nu måste vi bara upptäcka Madeira! Den klippiga ön med många långa serpentinvägar bjöd på spektakulära vyer.

 

 

Vi körde förbi vackra betesmarker där det var förberett med grillar och bänkar för utflykter med hela familjen.

Vi vandrade längs en levada, ett bevattningssystem som byggts ut från 1400-talet till och med 1900-talet. Dessa har blivit populära turistmål. Det var som en djungel av frodig växtlighet, vatten droppade längs med bergsväggarna. Precis intill stigen rasade branten ned så det kittlade i magen om man kikade ut.

 

 

Här är vyn från Madeiras tredje högsta topp, Pico de Arieiro, 1818 meter över havet. Niklas vandrade ned en bit mellan klipptopparna och gick på smala stigar med stup på båda sidorna.

I Porto Moniz badade vi i naturliga klippbad där havet fyller på bassängerna vid högvatten.

En av kvällarna körde vi igenom Funchal som lyste med tusen ljus och lyste upp hela dalen ned mot havet. Nästa dag återvände vi till Funchals ytterkant och besökte den botaniska trädgården. Vi har insett att vi inte är några storstadsturister, utan trivs bättre med att bara beskåda staden på avstånd.

 

Tack vackra Madeira, på återseende!

 

 

Den första ön man möter i Madeira är Porto Santo. Vi lyckades boka en plats vid bryggan i den lilla marinan. Våra vänner på Fjerne Farvann och Ceta Voyage fick ligga på svaj och kom förbi och parkerade gummijollen hos oss. Det fanns en fin badstrand precis intill marinan, så jag och Niklas surfade på magen i vågorna i solnedgången. Ungefär 24 grader i luften och lika varmt i vattnet. Äntligen är vi på rätt breddgrad!

 

En av dagarna fick vi följa med tjejerna från Fjerna Farvann på en tur runt ön.

 

De hade sett bilder från tidigare besökare på en spännande plats på nordvästra sidan av ön, så dit åkte vi. Det var en spännande vandring på en sliten turiststig ned för berget. Sista biten fick man hänga i ett rep. Tjejerna var badsugna och Niklas lyckas hitta en liten bassäng bland klipporna där det var möjligt att bada. Vågorna och bröt in över kanten och skapade en spännande bubbelpool.

När man har klarat av en tuff natt, och lugnet kommer tillbaka, så kommer belöningen. Små och stora fina upplevelser som gör att man blir hel igen. Vi får sällskap av flera småfåglar. Vad gör ni här ute? Jag försöker ge dem vatten och mat, men de är lite nervösa så det lyckas inte särskilt bra. De får i alla fall lite vila.

Den femte dagen till sjöss passerade vi ett sea mountain där det ”bara” är 86 meter djupt. Runt omkring är ca 4000 meter! Så det är ett högt berg fast under ytan. Niklas vet vad som kan röra sig vid dessa berg, så vi styr rakt över för att se vad vi kan få syn på. Det första vi får se är en sköldpadda som paddlar på ytan, han har några kompisar där också. Vi stannar mitt på toppen och badar. Det är helt stiltje, så stiltje det kan bli, bara lite dyningar.

När vi tuffar vidare dyker det upp en val bakom båten. Den dyker upp igen och rör sig efter oss som om den är nyfiken. Vi är också nyfikna så vi vänder om. Sen följder det mest magiska mötet med det stora djuret. Den dyker upp här och där alldeles nära båten. Vi hör hur den andas ut med ett sprut och det blir oljiga fläckar på vattnet efter dess utandning.

 

 

– Titta under båten säger Niklas. Det vågar jag inte, men jag gör det ändå, och där kommer den! Så nära, alldeles under oss!

Nästa dag siktar vi Madeira!

 

Och se där, där kommer våra nyvunna vänner Ollie och Tom i sin lilla båt Ceta som lämnade Cascais samma dag som oss! Delfinerna lotsar oss in mot marinan och livet känns härligt!

Nu hade lågtrycken passerat med sina nyckfulla vindar. Vi lämnade Cascais och siktade ut mot Madeira. Jag vet inte riktigt varför, men det känns som en lättnad att lämna fastlandet. Vädret var lugnt och luften varm. Det är så här det ska vara att långsegla!

På natten kommer Niklas upp för att vi ska byta vakt, och då hör han ett plaskande ljud. Det där är lite för mycket plaskande för att bara vara vågor. Det är delfiner!!! Niklas följer med mig ut på däck. Det är med pirr i magen jag spanar i mörkret. Delfinernas rörelser lyser som ett fyrverkeri av mareld i vattnet. Man kan ana deras former av glittret. De simmar under fören och leker. Helt makalöst!

På kvällen den andra dagen på vår översegling ändrade vågorna karaktär och det blev svårt att undvika sjösjukan. Niklas konstaterar att det nog är försent för honom att kunna äta middag och kräktes över relingen. Min panna värkte och illamåendet hängde över mig. En enkel uppgift som att laga mat blev näst intill omöjlig. Saker flyger åt alla håll och det heta vattnet känns livsfarligt att hantera. Jag blev arg i ren frustration. Jävla hav! Niklas lyckas äta lite, kräks igen och går och lägger sig.

Vinden ökar. Både vind och vågor kommer in från sidan, och plötsligt kommer en våg och skvätter in i sittbrunnen där jag sitter och håller vakt. Det börjar kännas riktigt otrevligt. Jag är rädd. Jag fixar inte det här. Jag väcker Niklas och han byter av mig. Jag gömmer mig i båten och hoppas att det ska lugna sig snart. Men jag kan inte sova när vågorna dunsar in i sidan och sköljer över däck. Senare stabiliserar det sig något, kanske är det vår vinkel mot vågorna som blivit bättre. Jag tar över vakten och Niklas får äntligen sova.

Jag sitter och stirrar mot vågorna akteröver och lyssnar efter ljud, ljud som kan ge information i mörkret. Det är så mörkt över havet så man kan inte ens urskilja horisonten. Bara marelden på de brytande vågorna intill båten syns, de liksom jagar efter oss. Jag känner mig så liten och jag ställer mig frågan – Varför gör jag det här? Varför gör jag det här mot mig själv? Varför sitter jag här i en liten båt mitt ute på det stora havet? Jag måste sätta min tillit till oss att vi klarar det och att båten är stark. Men det enda jag tänker på är vad som händer om något går sönder.

Vinden minskar något, vindriktningen skiftar lite fram och tillbaka, jag försöker följa vriden så att vi styr mot mål, men så att vågorna inte sköljer in alltför mycket. Utan förvarning kommer en våg som sköljer över hela däcket. Jag skriker till av förskräckelse. Ventilerna i salongen klarar inte riktigt pressen och Niklas får en dusch där han ligger i sängen.

Vi byter av varandra med korta intervaller. Tillslut är natten över och solen går upp. Vi är trötta och möra. Allt är salt. Allt känns fuktigt. Så småningom mojnar vinden, vågorna lugnar sig, och vi kan pusta ut.

Vädret lovade vind och regn i flera dagar, och vi väntade ut detta i Cascais. Väderprognosen var dock missvisande då regnen många gånger verkade ta andra vägar. Med regnställen i ryggsäcken cyklade vi en tur. Här är Cabo do Inferno där havet slår in mot klipporna.

Vi cyklade längs kusten till Cabo Raso där vågorna rullade in.

Här fanns det stora sanddynor, och vi fikade i deras Parque Natural.

 

Vi bestämde oss för att vara modiga och prova på den Portugisiska specialiteten Francesinha. Det är en toast med lager av kött och ost, krönt med ett stekt ägg på toppen och en röd sås. Det var godare än vi kunnat ana. Men vi tog även in det lite säkrare kortet Pastéis de bacalhau, krispiga fishcakes gjorda på torsk.

De regnigaste dagarna blev naturligt arbetsdagar. Niklas grävde fram och pusslade ihop sin dykutrustning och bytte offeranoder på propellern. Det fanns knappt ett spår kvar av de gamla.

Det kom en del skurar, och då regnade det rejält. Det kom en del vind på nätterna och busade i masten, och dyningarna i hamnen gjorde att båtarna dansade vid bryggan. Det som ser ut som låga moln utanför marinan är i själva verket vågskum som sprutar upp när dyningarna bryter mot piren.

Nu styr vi mot Madeira – Följ oss gärna på Findmespot där vi skickar en position per dag. Se även vår sida Resa / Trip för hur du kan följa oss via AIS när vi är kustnära.