p1060857

Nu hade lågtrycken passerat med sina nyckfulla vindar. Vi lämnade Cascais och siktade ut mot Madeira. Jag vet inte riktigt varför, men det känns som en lättnad att lämna fastlandet. Vädret var lugnt och luften varm. Det är så här det ska vara att långsegla!

På natten kommer Niklas upp för att vi ska byta vakt, och då hör han ett plaskande ljud. Det där är lite för mycket plaskande för att bara vara vågor. Det är delfiner!!! Niklas följer med mig ut på däck. Det är med pirr i magen jag spanar i mörkret. Delfinernas rörelser lyser som ett fyrverkeri av mareld i vattnet. Man kan ana deras former av glittret. De simmar under fören och leker. Helt makalöst!

p1060872

På kvällen den andra dagen på vår översegling ändrade vågorna karaktär och det blev svårt att undvika sjösjukan. Niklas konstaterar att det nog är försent för honom att kunna äta middag och kräktes över relingen. Min panna värkte och illamåendet hängde över mig. En enkel uppgift som att laga mat blev näst intill omöjlig. Saker flyger åt alla håll och det heta vattnet känns livsfarligt att hantera. Jag blev arg i ren frustration. Jävla hav! Niklas lyckas äta lite, kräks igen och går och lägger sig.

Vinden ökar. Både vind och vågor kommer in från sidan, och plötsligt kommer en våg och skvätter in i sittbrunnen där jag sitter och håller vakt. Det börjar kännas riktigt otrevligt. Jag är rädd. Jag fixar inte det här. Jag väcker Niklas och han byter av mig. Jag gömmer mig i båten och hoppas att det ska lugna sig snart. Men jag kan inte sova när vågorna dunsar in i sidan och sköljer över däck. Senare stabiliserar det sig något, kanske är det vår vinkel mot vågorna som blivit bättre. Jag tar över vakten och Niklas får äntligen sova.

Jag sitter och stirrar mot vågorna akteröver och lyssnar efter ljud, ljud som kan ge information i mörkret. Det är så mörkt över havet så man kan inte ens urskilja horisonten. Bara marelden på de brytande vågorna intill båten syns, de liksom jagar efter oss. Jag känner mig så liten och jag ställer mig frågan – Varför gör jag det här? Varför gör jag det här mot mig själv? Varför sitter jag här i en liten båt mitt ute på det stora havet? Jag måste sätta min tillit till oss att vi klarar det och att båten är stark. Men det enda jag tänker på är vad som händer om något går sönder.

Vinden minskar något, vindriktningen skiftar lite fram och tillbaka, jag försöker följa vriden så att vi styr mot mål, men så att vågorna inte sköljer in alltför mycket. Utan förvarning kommer en våg som sköljer över hela däcket. Jag skriker till av förskräckelse. Ventilerna i salongen klarar inte riktigt pressen och Niklas får en dusch där han ligger i sängen.

Vi byter av varandra med korta intervaller. Tillslut är natten över och solen går upp. Vi är trötta och möra. Allt är salt. Allt känns fuktigt. Så småningom mojnar vinden, vågorna lugnar sig, och vi kan pusta ut.

p1060879