p1080405 p1080392

Det var dags för avfärd mot Kanarieöarna. Vi visste att det skulle blåsa nordostligt 10 m/s, en god vind akterifrån, som de flesta är glada över. Men jag var nervös. Jag hade vår tuffa natt nära i minnet, och var orolig att detta skulle bli en liknande färd. Vi fick upp stormstoren som skulle göra färden lugnare och ge oss större möjligheter att styra mer med vinden utan att fresta på vindrodret för mycket.

När vi kom ut så långt att vi inte längre var skyddade från ön, reste sig vågorna och färden blev mer och mer obekväm. Stormseglet gjorde färden tryggare och lugnare, men rullningarna kändes värre. Natten föll och vinden ökade ytterligare. Vågorna skvätte återigen in i sittbrunnen och vi gjorde vårt bästa för att hitta den bästa kursen i vågorna. Långa perioder som kändes stabila avbröts plötsligt av en våg som kastade sig in i sittbrunnen. Nu sitter jag här igen i mörkret och är rädd, det sista jag önskade mig.

Vi bytte av varandra med bara två timmars intervall. Jag försökte sova, men det var omöjligt med ljuden av vågor som slog mot skrovet, glasflaskor som klirrade, delar av bordet som stod och slog, och porslinet som verkade vilja hoppa ut ur skåpet.

Så fortfor två dygn. Det kändes som att åka i en tombola. Alla uppgifter ombord blev svåra. Klä på sig, komma ned i sängen, laga mat, och även om man hade lyckats laga till nåt, så var ingen av oss särskilt sugna på att äta. Vi fick truga i oss något enkelt för att hålla oss igång. Trött och grinig och smått illamående i två dygn, detta är bara för obekvämt, det är plågsamt. Tänk om hela Atlanten blir så här… Åka tombola i två tre veckor… Jag vet inte om jag är beredd att ta den risken!

Min dröm om långsegling var nog till viss del förskönad. Min bild av mig själv när jag bakar sockerkaka på väg över Atlanten känns väldigt avlägsen just nu. Livet ombord är mycket mer kämpigt och obekvämt än vad jag hade kunnat föreställa mig. Och allt ansvar. Att oroa sig över väder och vind. Att oroa sig över båten. Att jaga fukt och mögel hela tiden. Att alltid behöva flytta flera saker för att komma åt en annan. Att något alltid går sönder. Det krävs en viss energi och entusiasm för att orka driva skutan vidare hela tiden. Om jag dessutom inte kan känna mig trygg, är det värt det?

p1080406