På Teneriffa fick vi tid till vila och eftertanke. Fram till nu har allt har gått i ett. Vår tidsplan i början av färden var lite optimistisk och kylan skyndade på oss på slutet.

Min rädsla jag kände vid hård medvind och hög sjö gjorde att jag ställde frågan om vi verkligen skulle fortsätta över Atlanten. Det är lätt att bara jaga vidare enligt planen utan att känna efter.

På väg från Portugals fastland mot Madeira är det troliga att vi råkade ut för ett fenomen med extra stark vind utanför Gibraltar sund, något som våra vänner i andra båtar inte märkte av alls på deras mer västliga kurs. På väg från Madeira mot Kanarieöarna var det sannolikt extra besvärliga vågförhållanden. Det var flera andra långseglare som hade upplevt det som ovanligt jobbig sjögång. En av dem hade samma tankar som jag – Tänk om hela Atlanten blir så här! Vi hade otur med vind och vågor, men nu var frågan var ställd.

Färden över till Karibien är troligtvis lugn och fin, men vägen tillbaka över Atlanten är känd för att vara tuffare. Det är överfarter som tar två tre veckor med bara hav och dyningar, och de måste man känna sig redo för.

Vi har bollat idéer och tankar mellan oss, funderat fram och tillbaka, vänt på alla stenar. Det är inte ett lätt beslut. Till slut kom vi fram till att ingen av oss längtar efter att korsa Atlanten under de förutsättningar vi har just nu, och det finns flera skäl till det. Det är med dubbla känslor, men det är det rätt beslut för oss.

Den 19 november var det dags för båtarna som deltar i Cornells Atlantic & Caribbean Odyssey att börja sin Atlantenöverfart. De siktar på Barbados i Karibien. Vi vinkade av dem och det kändes lite sorgligt att vi inte kommer efter.