I den långa beslutsprocessen om vad vi skulle göra kom jag av mig med bloggen. Beslutet att avbryta långseglingen växte fram gradvis, och jag ville att vi skulle landa ordentligt i beslutet innan jag skrev om det.

Efter det att vi kommit fram till att vi inte ville fortsätta att segla över Atlanten, jämförde vi de alternativ som fanns. Det som var närmast till hands var att spendera vintern på Kanarieöarna eller i Sverige och sedan segla hem båten på våren. Ett alternativ var att ha båten i Las Palmas som en “sommarstuga”, det är billigt att ha båten här och skönt klimat året runt. Det sista alternativet var att sälja båten på plats och återgå till våra liv hemma i Sverige igen. Att sälja en båt i Las Palmas är inte helt lätt, men det kändes ändå som det bästa alternativet för oss.

Rädslan jag hade upplevt på våra senaste färder gjorde att jag ifrågasatte varför vi långseglade. Jag hade säkert kunnat lära mig att hantera min rädsla om allt annat hade känts toppen. Men det gjorde det inte. Seglingen dittills hade inte varit så rolig som jag hade önskat, och det jobbiga hade varit mycket jobbigare än jag förväntat mig. Här är några tankar om varför det inte blev så kul:

Vi var väldigt optimistiska i våra förbereder innan avfärd; vi hann inte fixa allt som vi hade velat, och vi hade inte hunnit lära känna båten ordentligt. En optimistisk tidsplanering gjorde oss stressade att komma vidare och tog en stor del av glädjen i att njuta av stunden och upptäcka nya platser. Stressen ledde också till att vi inte hann och orkade ta hand om båten som vi önskade, och oron över saker som behövde göras gnagde i oss. Livet med den enkla standarden ombord var obekväm, och jag tålde det sämre än jag väntat mig. Vi var inte förberedda på kylan och fukten som väntade oss på vägen söderut, och jag frös. Jag blev mer sjösjuk än jag har varit tidigare, vilket ibland gjorde färden plågsam på ett sätt jag aldrig upplevt förut. Att bara vara två ombord var tufft; vid dygnsseglingar var det svårt att få tillräckligt med sömn och vi kände oss aldrig riktigt utvilade, vid sämre väder stördes sömnen ännu mer och detta gjorde oss väldigt sårbara.

Vi började båda längta hem till Sverige och livet vi hade lämnat.

Hade vi kunnat åtgärda några av problemen och fått en bättre upplevelse. Ja, säkert en del. Men energin och motivationen hade nu tagit slut för min del. Långseglarlivet hade även börjat tära på vår relation, och jag såg ingen mening med att vi skulle pressa oss över Atlanten och vidare.

Nu är vi hemma igen! Vi är glada över vårt beslut och tacksamma över lyxen att kunna avbryta och återgå till vår vardag igen.

julafton-2

Gott nytt år!